Rätten att ändra sig och säga nej!

Jag tycker att man har rätt att ändra sig. Ändra sig i den meningen att något som kändes bra en dag kanske känns fel en annan dag. Att säga ja en dag och nej en annan. Man måste enligt mig inte hålla fast vid något bara för att det ska behaga andra.

Om jag har blivit bjuden på en fest och den dagen festen kommer så har jag absolut ingen lust att gå, för att jag är för trött eller stressad eller har någon annan anledning, då tycker jag att jag ska kunna säga nej.

Sedan finns det ju såklart en viktig aspekt i detta att ta i beaktande - konsekvensen av att jag har ändrat mig. Gör jag någon besviken? Sätter jag någon i klistret? Kommer det stå mig dyrt? Hur kommer jag må om jag går emot mig själv? Och framförallt, är det värt det?! 

• Jag vill ha rätten att göra saker för att det känns rätt för mig och de i min närhet och inte för att andra tycker att man ska/måste. 
• Jag vill ha rätten att säga nej till saker för att det känns som ett rätt beslut utifrån var jag är just då, även om jag får stå för konsekvenserna, inte för att andra tycker att det verkar konstigt om jag säger nej. 

Har jag inte den rätten då? Jag vet ärligt talat inte. Har jag det?
Det känns som att det kollektiva ibland är viktigare än det individuella och att det ibland är så viktigt att man är "där" för att det ska se bra ut, fast att det i det stora hela inte spelar så stor roll om någon fattas. Det måste inte alltid SE bra ut. Det ska KÄNNAS bra.

Ja, jag vet. Ibland får man faktiskt göra saker man egentligen inte känner för, för att glädja andra eller för att sitt ansvar. Men då har jag insett att även om jag inte känner för det så tänker jag göra det för alternativet att inte ställa upp inte känns rätt. Inte för att det inte ser bra ut. 

See heaven's got a plan for you

Katterna är fortfarande kvar i min ägo. I söndags förmiddag fick jag ett sms där hon som skulle ha katterna bad mig ta med vaccinationsintyget... Det hade jag ju inte haft en tanke på. Fast det borde jag ju ha haft som kattägare... Men det hade jag inte. Så därför ville hon inte ha katterna. 
Jag hade tänkt lite på natten innan att vad bra det hade varit om hon skickade att hon inte ville ha katterna för jag var inte säker på att jag ville att de skulle vara innekatter. Jag fick min önskan uppfylld. Fast först blev jag ändå lite besviken att hon inte ville ha dem. Innan jag kom på vad jag önskat.

Det förde med sig en god sak att hon uppfostrade mig lite i kattägarskap den här kvinnan. Nästa dag ringde jag till veterinären och fick de båda vaccinerade samma kväll. Har de inbokade på ännu en vaccination och kastrering så de kommer i alla fall få stanna tills dess. 

Tror att katterna är bra för mig. Jag får öva på mitt tålamod. Hoppas jag är bra för dem oxå. 
Fast tycker inte riktigt det. Jag är borta för mycket. De är så himla sällskapssjuka så när jag väl är hemma vill de vara med mig precis hela tiden. Får knappt gå på toa utan att de piper utanför! Då blir jag så arg! Är det då det är meningen att jag ska öva på mitt tålamod kanske. Men vad ska jag göra... vill ju inte ha in dem och jag vill kunna sitta på toa så länge jag vill utan att någon tjatar. Det blir ju som tjat... de skrapar på dörren och jamar och försöker på alla upptänkliga vis ta sig in och river saker på kuppen. Arghh!! Frustration!! 

V som jag fick kattungarna av är mamma till sex barn och säkert mer van vid tjo och tjim än vad jag är. Hos henne hade katterna nästan alltid sällskap. Hemma hos mig är de så ensamma även om de har varandra. 

Jag försöker släppa ut dem ibland för att tanken är ju att de ska vara utekatter. Men de är ju inte ute länge, högst en kvart så jag kan ju inte låta de vara ute heela dagen när jag är på jobbet när de knappt ens vill vara ute en kvart... 

Dilemma. 

Får jag gå på toa ifred?

Köpte ett hus för några månader sen och tyckte att det skulle passa med en katt. Det blev två och det blev för mycket. Imorgon ska en mamma och en dotter i Trelleborg få ta över dem. 

De är übersöta men det råder en stor hatkärlek till dem. Jag älskar att gosa med dem och de är söta när de busar med varandra men vad jag inte gillar är att det liksom inte riktigt går att uppfostra dem. Att de inte förstår. Att jag måste hem varje dag för att de inte ska behöva vara ensamma och för att ge dem mat och tömma kattlådan. 

Jag har fajtats med mig själv i några veckor och tycker att det är ett nederlag att lämna bort dem. För mig känns det som om hon som hade de innan verkligen trodde att de skulle få ett bra hem hos mig och det trodde jag ju såklart också. Annars hade jag inte skaffat dem. Men nu känns det som jag har gjort henne besviken.

Visst de är bara 4 månader och jag har bara haft de i en dryg månad men jag känner att jag vill ha tillbaka mitt liv.

Jag vill kunna gå på toa i fred utan att de jamar utanför.

Jag vill inte behöva vara rädd varje dag jag kommer hem från jobbet att något ska vara trasigt.

Jag vill ha matro. Jag vill kunna lämna kvar mat antingen i köket eller i vardagsrummet utan att jag ska behöva vara rädd om de har varit där och slickat eller ätit.

Jag vill kunna sitta vid datorn utan att bli sönderriven på ryggen.

Jag vill inte ha fler rivmärken.
 
Försöker att inte slå på mig själv för att jag har insett att jag inte är nån kattmänniska. Försöker att inte känna mig värdelös som inte ens kan ta hand om två katter när andra har tio... Ängeln på min högra axel försvarar mig och säger att vi är alla olika och nu har du ju i alla fall försökt. Du kanske klarar saker som någon annan inte klarar. 

Det ligger så mycket mer i det här.
I den här viljan att vara "fri". Att kunna vara spontan och bara sticka iväg några dar utan att lämna över ansvaret till någon annan.
Och så i rädslan för min ilska som blommar upp när jag måste säga åt de för sjuttielfte gången att gå ner från bordet eller att inte röra min mat. Att jag blir så frustrerad.